En smått provokativ text så här i sommarvärmen:
Hur kommer det sig att vi i evangelikala och pingst-karismatiska kretsar ofta är så hopplöst inkonsekventa i vår epistemologi*? Låt mig illustrera vad jag menar med ett par tänkta konversationer som skulle kunna äga rum i vilken karismatisk församling som helst:
Konversation 1:
- Jag har bett länge för detta, men det verkar inte fungera. Undrar om något är fel?
- Närå, bara fortätt och var uthållig i din tro. Har Gud lovat något i sitt Ord så kommer Han att hålla det.
Ett ganska vanligt exempel på hur en troende uppmuntrar en annan att förlita sig på Guds godhet. Inget märkligt och jag har inget emot det som sådant. Det jag vill identifiera här är den underliggande epistemologin, vilken är den att Guds Ord står över våra erfarenheter och om vi upplever att verkligheten pekar åt ett annat håll än den som Skriften beskriver så är det Skriften vi ska förlita oss på.
Nu till
Konversation 2:
- Jag är övertygad om att det här är det bästa sättet att hantera det här problemet.
- Jag håller inte med. Vad jag kan se så säger Skriften något helt annat.
- Men jag har praktiserat detta under hela mitt liv som kristen och det har alltid fungerat för mig. Av frukten känner man trädet, ser du, och eftersom det här förhållningssättet har gett god frukt i mitt liv och min tjänst kan vi utgå från att det stämmer och är välsignat av Gud.
Detta är ett exempel på en minst lika vanlig typ av konversation som den första, och båda skulle i princip kunna hållas mellan samma personer med några minuters mellanrum.
Problemet är bara att de ger uttryck för två diametralt olika epistemologier. I det första fallet sätts Skriften över erfarenheten; i den andra är det tvärtom. I
Konversation 1 går argumentationen ut på att det inte spelar någon roll om ett visst beteende fungerar och ger bra resultat eller inte; om vi vet att vi följer Guds vilja kan vi vara trygga, även om det verkar som att saker blir värre och att det inte fungerar. I
Konversation 2 två gäller det motsatta. När skriftargument läggs fram mot ett visst beteende, en praxis eller lära så bemöts inte dessa med andra skriftargument utan med argument från erfarenheten (”frukten”). Det faktum att synliga resultat av ett visst beteende har varit goda ges som intäkt för att beteendet som sådant är korrekt och i enlighet med Guds vilja.
Jag är egentligen inte ute efter att komma åt något annat här än just inkonsekvensen i vår epistemologiska reflektion. Vad skulle resultaten bli om vi vände på steken och tillämpade
Konversation 1:s epistemologi för
Konversation 2 och vice versa? Eller om vi konsekvent bestämde oss att utgå från en enda epistemologisk grund? Eller om vi kanske till och med gick så långt att vi reflekterade över andra möjliga konstruktioner, där olika element (som tex Skriften, Traditionen, Förnuftet och Erfarenheten) alla får finna sin plats i en mer komplext formulerad epistemologi, och tillåts påverka våra slutsatser även i enskilda fall. Det skulle kanske leda till att svaren blir mindre enkla och självklara, men möjligen i längden mer trovärdiga och funktionella.
Eller vad säger ni?
*
Uppdatering: Det jag avser är sk teologisk epistemologi, som behandlar frågor om hur vi når kunskap om Gud; Hans karaktär, Hans vilja etc...
