Idag
släpper Dagen-journalisten Carl-Henric Jaktlund
sin nya bok Jesus gick vidare och kyrkan står kvar. Jag har (givetvis) inte hunnit läsa den än, men ska verkligen försöka göra det längre fram då den tar upp ett ämne som känns mycket angeläget, nämligen ungdomars massflykt från kyrkorna.
Alla som är uppväxta i frikyrkliga och karismatiska kretsar och som sedan stannat kvar i tron och kyrkan in i vuxen ålder har upplevt det; vänner som lämnar församlingen, brinnande ungdomar som tappar glöden, hängivenheten och kanske till och med tron fullt ut. Och än värre, alla förstår varför.
När jag var 16 år, åkte på missionsresor, knackade dörr, deltog i evangelisationsatsningar, spelade gitarr på gatorna, delade ut flygblad och på knagglig engelska improvisations- predikade på Speaker's Corner i Londons Hyde Park (jo, faktiskt), kunde jag bokstavligen talat inte förstå hur ungdomar, när de blev äldre, kunde ”svalna” eller ”falla av”. Jag förstod verkligen inte, och jag var 110% övertygad om att det aldrig skulle kunna hända mig själv. Det kristna livet var enkelt, evangeliet glasklart, Bibelns budskap otvetydigt och framtiden utstakad: jag skulle ”leva för Gud” och predika evangelium under resten av livet. Och jag var inte ensam; de flesta av mina vänner i kyrkan kände likadant (i alla fall sa de det).
Idag kan jag se resultatet; många av mina ungdomsvänner är kvar i tron och Församlingen (med stort F) men väldigt många har också lämnat. Fler än jag någonsin kunde har trott när jag var 16, och framförallt är några av de som lämnat de sista jag skulle ha trott det om. Och värst av allt; jag vet varför de har lämnat och förstår dem mycket väl, eftersom jag själv har fått brottas med samma frågor.
Någonstans efter gymnasium och några nådeår av tex bibelskola och lumpen sätter tvivelprocessen in: ”Hur vad det nu med allt det där ungdomsledarna predikade? Stämmer det verkligen? Varför fungerar det inte för mig? Varför känns inte allt som förut?” Tvivel och frågor infinner sig, och helt plötsligt känns de svar man fått serverade tidigare inte relevanta längre. Den riktiga krisen infinner sig ofta när man börjar studera, kanske på en annan ort än där man växte upp, och där man inte har några kristna vänner eller församling att gå till. Nya frågor uppstår, nya invändningar mot tron som inte går att avfärda med upplägg och smash från en predikostol. Fakta dyker upp som bekvämt undanhållits en under ungdomsåren i kyrkan. Och just när krisen är som värst är man oftast som mest utsatt och ensam: inga kristna vänner i närheten, ingen ungdomsgemenskap att gå till, ingen ledare eller pastor man just då känner förtroende för. Många tar sig aldrig igenom krisen och de som gör det (jag en av dem) har ändå fått omdefiniera sin tro i mycket, åter finna fotfäste och från grunden bygga upp mycket som raserats.
Frågan som Jaktlund ställer, om jag förstått det hela rätt, är om allt detta verkligen är nödvändigt, eller om det finns saker vi kan rätta till i ungdomsarbetet som gör det lättare för unga människor att ta sig in i vuxenvärlden med tron i behåll. Om han lyckats identifiera några sådana saker kan detta mycket väl visa sig vara en av de viktigaste böcker som skrivits på länge i svensk kristenhet.
